Att laga mat och skriva om det

UTKAST TILL NYA OM-TEXTEN

Få med att jag läst sannolikt för många kokböcker och att det jag skriver här på sajten är ett slags sammanfattning av det mest viktiga.

Koppla det till att jag varit journalist i snart tjugo år, typ ”Jag kan bara förhålla mig till matlagning på samma sätt som när jag gör ett journalistiskt jobb: läs miljarder grejer om någonting och försök att göra det kortfattat och begripligt när jag väl formulerar mig om det”.

Och något om att ”jag har gjort så himla många misstag. Men i det personliga bor det allmängiltiga – som somliga säger – så förhoppningsvis slipper du nu göra samma fel som jag.”

Spara det där om att bloggen funnits sedan 2012 men att den såg helt annorlunda ut i början och att nästan allt gammalt är helt raderat (iof ganska oviktigt men ändå).

De här två textsjoken från den förra om-texten kan man spara, det är bra! Dels: ”Allt är egentligen Jamie Olivers fel. I alla fall för mig. Jag brukade älska att titta på ”The naked chef”, hans första tv-serie där han flängde runt framför en skakig handkamera hos BBC. Jag såg serien kring millennieskiftet och var själv 20 år gammal och tyckte att allt såg så enkelt ut. Riva sönder kryddorna för hand, höfta mått lite chosefritt och få förberedelser för en middag med inbjudna vänner att funka i högt tempo och med få misstag. Inte fattade väl jag att den där lediga yvigheten hos Jamie Oliver var en produkt av repetitivt arbete i professionella restaurangkök. Och inte fattade väl jag varför han hade så himla bråttom. Han har alltid det. I en av sina nyare programserier har han mer bråttom än någonsin för där lär han ut hur man får hela bjudningsrätter klara på 30 minuter. Jag såg ett av avsnitten där han sprang fram och tillbaka och kastade ihop en sparrislasagne som bubblade kaotiskt på jättehög värme och jag tänkte att om det där är definitionen av att laga mat hemma har jag ingen lust att vara med.”

Och dels: ”Tiden innan jag fattade vad jag sysslade med i köket är den mest ovärdiga delen av mitt vuxna liv. I retrospektiv kopplar jag den ofrånkomligen också till en fråga om avsaknad självständighet. Henry Hill (mest känd som rollkaraktären Ray Liotta spelar i filmen ”Maffiabröder”) menar i sin ”The wiseguy cookbook” att matlagning var ett sätt för gangsters att klara sig utan sina fruar. Det är det ena och det löjliga. Men det andra och intressanta är hur Hill därefter påpekar att han ”känner killar, jag ska vara ärlig: de är oftast poliser, som inte kan koka vatten. Vad har de att komma med? De går runt och är stolta över att de inte kan koka vatten. De kan inte göra sitt eget kaffe. De kan inte steka ett ägg. Vad finns det att vara stolt över?”. Det är väldigt roligt. Och illustrerar vilken självaktning som kan ligga i något så egentligen fundamentalt och allmängiltigt som matlagning.”

Typ så. Avsluta med /Joakim Rydström, Kungsholmen. För det ser skojigare ut med ”Kungsholmen” än med ”Stockholm”.