Att laga mat och skriva om det

Matlagning handlar, som så mycket annat också gör, om förebilder. Jag hade inga. Och de förebilder jag sedan fick var tveksamt utvalda. Den här sajtens växande antal recept och generella tips om att laga mat till dig själv och andra är produkten av att jag till slut insåg att allt är Jamie Olivers fel.
Jag brukade älska att titta på ”The naked chef”, Olivers första tv-serie där han flängde runt framför en skakig handkamera hos BBC. Jag såg serien kring millennieskiftet och var själv 20 år gammal och tyckte att allt såg så enkelt ut; riva sönder kryddorna för hand, höfta mått lite chosefritt och få förberedelser för en middag med inbjudna vänner att funka i högt tempo. Inte fattade väl jag att den där lediga yvigheten hos Jamie Oliver var en produkt av repetitivt arbete i professionella restaurangkök.
Och inte fattade väl jag varför han hade så himla bråttom. Han har alltid det. I en av sina nyare programserier hade han jättebråttom och lärde ut hur man får ganska knepiga rätter att bli klara på 30 minuter. Jag såg ett av avsnitten där han sprang fram och tillbaka och kastade ihop en sparrislasagne som bubblade kaotiskt på jättehög värme och jag tänkte att om det där är definitionen av att laga mat har jag ingen lust att vara med.
Ändå var det där min definition av matlagning. För jag hade valt den skapade bilden av enkelhet som förebild och stod där i köket och kände mig värdelös vad jag än försökte göra. Givetvis borde jag istället ha sett Nigella Lawsons samtida tv-serie och förstått att viktigast är att tillaga någonting som främst av allt smakar gott.

Tiden innan jag fattade vad jag sysslade med när jag lagade mat är den mest ovärdiga delen av mitt vuxna liv. I efterhand kopplar jag den ofrånkomligen också till en fråga om avsaknad självständighet. Henry Hill, sannolikt mest känd som rollkaraktären Ray Liotta spelar i filmen ”Maffiabröder”, menar i sin ”The wiseguy cookbook” att matlagning var ett sätt för gangsters att klara sig utan sina fruar.
Det är det ena och det löjliga.
Men det andra och intressanta är hur Hill därefter påpekar att han ”känner killar, jag ska vara ärlig: de är oftast poliser, som inte kan koka vatten. Vad har de att komma med? De går runt och är stolta över att de inte kan koka vatten. De kan inte göra sitt eget kaffe. De kan inte steka ett ägg. Vad finns det att vara stolt över?”. Det är väldigt roligt och illustrerar vilken självaktning som kan ligga i något så egentligen fundamentalt och allmängiltigt som matlagning.

Det går att se mat som bränsle och hoppas på en framtid där middagen ersätts av ett piller som gör dig mätt, belåten och foglig i ett slags effektiv dystopi, men reducerar själva ätandet till att existera i ett slags vakuum där det aldrig riktigt platsar. 
När jag var lagerarbetare hade jag en kollega som varje dag köpte två matlådor från firman som levererade lunch till vår kafeteria. Den ena matlådan åt han på jobbet och den andra tog han med hem. Han var nästan 40 år gammal och singel och hävdade att han aldrig använt spisen hemma i sin lägenhet.

Ätandet och matlagningen är ändå inte samma sak. Vi lagar mat kanske för att vi måste, kanske för att vi verkligen vill, kanske för att vi tror att vi måste eller tror att vi vill. Men det krävs ändå något slags intresse för att hela tiden vilja testa nya recept.
Jag tror att grunden är att man någon gång i sitt liv lagar efter ett recept eller lär sig av någon hur man ska göra en viss rätt och när man sätter sig för att äta visar det sig att maten smakar gott. Alltså riktigt gott. Och den upplevelsen gör man antingen något med, förslagsvis fler och ännu godare rätter. Eller så gör man ingenting särskilt förutom att bli den som terroriserar sina vänner och sin familj med att fortsätta göra, eller att prata om att göra, den där enda rätten man vet hur den ska tillagas. Alla avskyr den personen.

Antar att det finns en tredje person också: såna som startar en sajt om att de lagar mat. Den här skiljer sig säkert inte från många andra. Men jag gillar den.

/Joakim Rydström, januari 2020.