Att laga mat och skriva om det

Man ska inte underskatta målbilder. De är fenomenala som drivkraft.
När vi på mitt jobb – det här var på Nerikes Allehanda i Örebro för tio år sedan – funderade kring hur vi flera dagar i veckan skulle fylla tidningen med featurematerial erbjöd jag mig att ibland göra helsidor om mat. Jag visste inte mycket om matlagning men har insett som journalist att det bästa sättet att lära sig något är att behöva göra det begripligt för andra. Det borde gälla även att stå i köket, tänkte jag.
Och jag ville ju kunna laga mat. Där fanns målbilden. Jag visste åtminstone att jag uppskattade att äta mat.
Så jag skrev i tidningen om hur jag testade att laga olika rätter hemma. Läste en massa kokböcker, fick lite koll på olika färdigheter, konsulterade vänner och bekanta om diverse råd. Jag kunde inte förstå hur någon ville betala mig för att göra något så roligt men sa ändå upp mig, flyttade till Stockholm och försökte hålla kvar tanken att om jag bara dokumenterade processen skulle det bli enklare att lära sig att laga mat. Så jag startade och höll liv i den här sajten som jag uppdaterade sporadiskt innan jag raderade de flesta recept jag skrivit och landade i vad som finns här nu.
Vilket inte är särskilt mycket även om det som finns är användbart.
Lärde jag mig då att laga mat under den här tiden?
Ärligt talat vet jag inte vad jag ska svara på den frågan. Jag vet att jag i alla fall äter bättre nu än jag gjorde för tio år sedan.

Matlagning handlar förstås om nyfikenhet och övning. Om att lyssna på dem som kan mer och att lära sig av sina misstag. Principen är densamma om man vill lära sig att skriva, att snickra, att odla eller vilket som helst annat hantverk det nu råkar vara man intresserat sig för.
Någonstans i allt det här blir man eventuellt också genuint bra på någonting och där finns också problemet att man alltid kan bli bättre.
Och vad värre är att många också har skrivit om vad som krävs för att nå riktigt högt inom matlagning. Som ”The sharper your knife, the less you cry” där Kathleen Flinn beskriver hur hon som 36-åring lämnar en falnande yrkeskarriär som journalist bakom sig och börjar att plugga på kockskolan Cordon Bleu i Paris. Michael Ruhlman gör något liknande när han i ”Making of a chef” beskriver sin tid som student på Culinary Institute of America. En extrem form av inbäddad gastronomijournalistik är den som Bill Buford gör i ”Heat” (om italiensk matlagning) och ”Dirt” (om fransk).
I alla exemplen finns beskrivningar av rigorösa och högt ställda krav och hur nötandet – själva repetitionen av enskilda delmoment, som hur man ska hacka lök för att det varje gång ska rendera perfekta små tärningar – är kärnan för att kunna lära sig att syssla med matlagning som yrke.
Men alla fyra böckerna är också lika avskräckande som de är inspirerande. För det är vansinne att försöka omsätta de här kraven i praktiken om man bara vill lära sig att kunna laga en pasta med pesto en helt vanlig tisdag.

Efter en tag kom det här med att laga mat snarare att handla om en målbild av vad jag inte ville vara.
Tiden innan jag fattade vad jag sysslade med när jag stod i köket är den mest ovärdiga delen av mitt vuxna liv. I efterhand kopplar jag den ofrånkomligen också till en fråga om avsaknad självständighet. Henry Hill, sannolikt mest känd som rollkaraktären Ray Liotta spelar i filmen ”Maffiabröder”, menar i sin ”The wiseguy cookbook” att matlagning var ett sätt för gangsters att klara sig utan sina fruar.
Det är det ena och det löjliga.
Men det andra och intressanta är hur Hill därefter påpekar att han ”känner killar, jag ska vara ärlig: de är oftast poliser, som inte kan koka vatten. Vad har de att komma med? De går runt och är stolta över att de inte kan koka vatten. De kan inte göra sitt eget kaffe. De kan inte steka ett ägg. Vad finns det att vara stolt över?”. Det är väldigt roligt och illustrerar vilken självaktning som kan ligga i något så egentligen fundamentalt och allmängiltigt som matlagning.
Fast man måste ju inte laga mat. När jag var lagerarbetare hade jag en kollega som varje dag köpte två matlådor från firman som levererade lunch till vår kafeteria. Den ena matlådan åt han på jobbet och den andra tog han med hem. Han var nästan 40 år gammal och singel och hävdade att han aldrig använt spisen hemma i sin lägenhet.
Det kändes inte som något jag lockades av.

Annars Dör Man är ett projekt jag inte velat lägga ner. Så jag håller liv i sidan nu som något jag själv gärna läst när jag fick för mig att börja laga mat på allvar.
Recepten här är inte särskilt raffinerade, sällan eller aldrig innovativa, ofta rotade i svensk, fransk eller italiensk matlagning och finns i massa andra varianter om du googlar.
Men jag har lagat de här recepten ofta och hoppas att de funkar. Man vill ju gärna ha det: recept som funkar. Eller ”highly cookable recepies” som undertiteln är på Alison Romans kokbok ”Dining in”.
Finns det några frågor nås jag enklast på Instagram.

/Joakim Rydström, januari 2021.