Man ska inte underskatta målbilder. De är fenomenala som drivkraft.
När vi på mitt jobb – det här var på Nerikes Allehanda i Örebro för nästan femton år sedan – funderade kring hur vi flera dagar i veckan skulle fylla tidningen med featurematerial erbjöd jag mig att ibland göra helsidor om mat. Jag visste inte mycket om matlagning men har insett som journalist att det bästa sättet att lära sig något är att behöva göra det begripligt för andra. Det borde gälla även att stå i köket, tänkte jag.
Och jag ville ju kunna laga mat. Där fanns målbilden.
Så jag skrev om hur jag testade att laga olika rätter hemma. Läste en massa kokböcker, lärde mig olika färdigheter, konsulterade vänner och bekanta om diverse råd och kunde inte förstå hur någon ville betala mig för att göra något så roligt men ändå sa jag upp mig, flyttade till Stockholm och tänkte att om jag bara fortsatte att dokumentera processen skulle det bli enklare att fortsätta lära sig. Därför drog jag igång och höll liv i den här sajten som jag uppdaterade först en hel del, sedan sporadiskt och till slut inte alls.
Så fick vi tre barn väldigt snabbt här hemma och något helt annat hände: Jag lärde mig att laga mat.
Bara inte riktigt på det sätt jag föreställt mig.
Matlagning handlar förstås om nyfikenhet och övning. Om att lyssna på andra som kan mer och att lära sig av sina misstag. Principen är densamma om man vill lära sig att skriva, att snickra, att odla eller vilket som helst annat hantverk det nu råkar vara man intresserat sig för.
Något som också kan gå över styr.
Som i ”The sharper your knife, the less you cry” där Kathleen Flinn beskriver hur hon som 36-åring lämnar en falnande yrkeskarriär som journalist och skriver in sig på kockskolan Cordon Bleu i Paris. Michael Ruhlman gör något liknande när han i ”Making of a chef” beskriver tiden som student på Culinary Institute of America. En extrem form av inbäddad gastronomijournalistik är den som Bill Buford gör i ”Heat” (om italiensk matlagning) och ”Dirt” (om fransk).
I samtliga exempel finns beskrivningar av rigorösa och högt ställda krav och hur nötandet – själva repetitionen av enskilda delmoment, som hur man ska hacka lök för att det varje gång ska rendera perfekta små tärningar – är kärnan för att kunna lära sig att syssla med matlagning som yrke.
Böckerna är samtidigt lika avskräckande som inspirerande för det är vansinne att försöka omsätta de där kraven i praktiken om man bara vill kunna laga en pasta med pesto en helt vanlig tisdag.
Länge handlade min målbild istället om vad jag inte ville vara. Tiden innan jag fattade vad jag sysslade med när jag stod i köket är den mest ovärdiga delen av mitt vuxna liv.
Henry Hill, sannolikt mest känd som rollkaraktären Ray Liotta spelar i filmen ”Maffiabröder”, menar i sin ”The wiseguy cookbook” att matlagning var ett sätt för gangsters att klara sig utan sina fruar.
Det är det ena och fåniga.
Men det andra och intressanta är hur Hill därefter påpekar att han ”känner killar, jag ska vara ärlig: de är oftast poliser, som inte kan koka vatten. Vad har de att komma med? De går runt och är stolta över att de inte kan koka vatten. De kan inte göra sitt eget kaffe. De kan inte steka ett ägg. Vad finns det att vara stolt över?”. Vilket är väldigt roligt och illustrerar självaktningen som kan ligga i något så egentligen fundamentalt och allmängiltigt som matlagning.
Fast man måste ju inte laga mat.
När jag var lagerarbetare hade jag en kollega som varje dag köpte två matlådor från firman som levererade lunch till vår kafeteria. En matlåda åt han på jobbet; andra matlådan tog han med hem. Han var nästan 40 år gammal och singel och hävdade att han aldrig använt spisen i sin lägenhet.
Vad hände, då? För min del alltså. Jag tror att klockan sex hände – fem personer behövde äta och att vänta till halv sju var inte riktigt ett alternativ. Inte att falla i fällan att tumma på tillagningen heller.
Eller såhär: tid hände.
Är det en helt vanlig tisdag? Har jag tjugo minuter på mig? Då gör jag den där pastan med pesto. Har jag fyrtio minuter på mig? Nudelsoppan från Yunnan som min bror tipsade om borde funka; hemgjord fond finns ju redan i frysen. Äter vi först om en och en halv timme kan man alltid göra en hel kyckling i ugn, gräddsås och ris – en rätt jag gärna gör en gång i veckan kanske mest för att barnen i 20-årsåldern ska skriva till varandra att de borde mötas upp hos mamma och pappa i helgen för de har hemlängtan och vill äta samma comfort food som de fick när de växte upp.
Kort sagt, antar jag, handlar Annars Dör Man om mat lagad hemma till dig själv, familjen och människor du älskar att umgås med. Recepten här är inte särskilt raffinerade, sällan eller aldrig innovativa och finns i massa andra varianter om du googlar.
Men jag har lagat de här recepten ofta och hoppas att de funkar även för dig.
Man vill ju gärna ha det: recept som funkar.
Finns det några frågor nås jag enklast på Instagram.
/Joakim Rydström, september 2026.