Gigot de sept heures (12/114)

Första recept ut i Les Halles-projektet blev sjutimmarslammet. Man trycker ner 3 kg lamm i en kastrull ihop med 24 vitlöksklyftor, vitt vin, morötter, lök och en jävla massa kryddor; förseglar locket med ett murbruk av mjöl och vatten och ställer i ugnen (i sju timmar, hence namnet) och får ett lamm som är så mört att det smular sönder mellan fingrarna. Märkligt nog smakade det inte vitlök alls.
Så. Vem är killen på bilden? Och vad har han med lammet att göra? Hur lyckas man ta en bild i ett kök utan att få med en enda ingrediens? Jag trodde det här var en matblogg.

Så här: Killen heter Anders, vi lagade lammet ihop i hans (och hans frus) kök.
Eller “lagade”, snarare.
Vi ägnade 20 minuter åt att förbereda lammet, 40 minuter åt att göra potatis och såser (och då fick vi hjälp av alla andra som var med), och drygt sex timmar där emellan åt att dricka kaffe, äta pannkakor, lyssna på musik, spana lite grand på en ashäftig leksaksrobot som skjuter skumgummimissiler, dricka mer kaffe och planera de grundläggande riktlinjerna för #mancamp2012 (som jag återkommer till senare i vår).

Det är på alla vis logiskt att Anders är med i den första posten som handlar om projektet som ska göra mig bättre i köket.
För det är med Anders allting börjar.
Vi blev vänner redan i gymnasiet. Som jag minns det lagade vi aldrig mat på den tiden (vi drack sprit istället). Sen hände något; Anders började laga mat. Ofta. Och – några experimentella felsatsningar borträknade – resultatet blev fantastiskt varje gång. Ha då med er att jag samtidigt var killen som på fullaste allvar kunde fucka upp ett pastakok. Det Anders sysslade med framstod som ren magi – vilket det gör fortfarande. Han kan ta ett recept och hitta precis rätt kryddor eller råvaror att utveckla det med och sen sitter du där med första tuggan i munnen och bara garvar åt hur jävla gott det är.
Och han är lika skicklig på frihand. När vi höll Anders svensexa rundade vi av med en stor middag på kvällen där han fick en hög ingredienser att välja mellan. Han komponerade menyn på stående fot och agerade köksmästare över hela vänkretsen. Självklart blev det alldeles fantastiskt.

Anyways. Jag hoppade lite väl långt där.
Jag tror vi snackar 2001, kanske? Anders minns nog bättre. Men nånstans däromkring lagade vi allt oftare mat tillsammans. Först med Anders som ankare. Han kom med idéerna, jag lyssnade. Han instruerade, jag utförde. Han sa “fixar du såsen?” och jag ägnade närmaste halvtimmen åt att fråga en massa dumma frågor som han svarade på allihop.
Till sin bästa vän är det okej att ställa dumma frågor.
För man kan tryggt lita på att inte bli idiotförklarad av svaren.
Några år senare insåg jag att jag faktiskt lärt mig massor i köket. Och jag hade så väldigt mycket att tacka Anders för det. Vilket jag har fortfarande. Anders är mitt första telefonsamtal om det är något jag undrar över när jag lagar mat.

En grej till bara. Som säger så mycket om hur fin Anders är.
Det här var på gymnasiet och jag sa något om att jag ville lära mig dj:a. Anders kontrade med att säga “häng på hem till mig efter skolan, jag har en dj-utrustning hemma”.
Jag kan minnas det där med dj-utrustningen helt fel, men det är egentligen en bisak. Själva grejen var att Anders – som jag dittills bara sagt typ hej till; vi gick inte ens i samma klass – första reaktion var att bjuda med nån han inte kände hem.
“Men du bor ju på landet” (vilket stämde delvis), kontrade jag med (vad är det för jävla svar förresten?).
“Det gör väl inget? Det är ju bara att du sover över”.
Sån är han. Allt går att lösa, famnen är alltid öppen.
Det visade sig vara början på en vacker vänskap.

 

3 thoughts on “Gigot de sept heures (12/114)

  1. Tjena!
    Här sitter man å läser och samtidigt dyker du upp på radion också..Ja, jag lyssnar på P4…Pappaledig du vet..
    Läser detta med stort intresse och det ska bli grymt kul att följa dina matambitioner. Kan bara skriva under på beskrivningen av Anders, sparkar han fortfarande brax? Hälsa honom från mig. Ha det!

    1. Braxsparkning är det sämre med. Men vi fiskar fortfarande en hel del, Anders betydligt mycket mer – och bättre – än jag 🙂
      Hälsa familjen! Och fortsätt lyssna på P4 på fredagarna, jag kommer dyka upp där titt som tätt framöver.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *